Som jag skrev i förra inlägget så har jag problem med hjärnspöken. Ett hjärnspöke rättare sagt: DU. Som vanligt. Jag förstår inte hur, för det är över ett år sedan vi träffades, ett halvår sen vi pratade med varandra och jag har knappt ens sett dig, varken ute på krogen eller på stan. Men du sitter där i mitt bakhuvud konstant, som på en liten pinne och svänger med benen, visslar lite och driver mig till vansinne. För jag kan bara inte släppa dig, hur jag än gör.

Oavsett hur mycket jag vill ha dig, så måste jag fortsätta försöka gå vidare. Jag måste intala mig själv att jag inte har så mycket som världens minsta chans och att du hatar mig, det kanske går lättare då?

Att försöka att inte tänka på dig ger bara motsatt effekt, och att dejta andra... Ja, det blev ju nästan katastrof av flera anledningar. Men hur ska jag kunna träffa andra när hela mitt väsen skriker efter dig?

 Jag trodde att jag skulle komma på andra tankar om jag tog mig vidare i livet, att du skulle bli en del av mitt förflutna. Men det funkar ju för i helvete inte och jag blir så frusterad! Jag började med att flytta till andra sidan stan, vilket hjälpte föga. Flyttade nyligen till en stad fem mil bort, började dejta en kille... Men det går inte! Du ploppar liksom upp i mitt huvud vad jag än gör, varför sitter du där, varför kan jag inte tvinga bort dig?

För varje dag som går så känner jag bara ännu mer att jag så gärna vill ge "oss" en chans, jag vill verkligen inte fortsätta tänka "tänk om". Jag vill börja på ny kula, med helt andra förutsättningar, andra villkor.

 Jag önskar att jag kunde berätta allting för dig, hur jag känner för dig. Antingen för att få nobben och kunna gå vidare, eller för att fastna vid dig ännu mer, men på ett bra och hälsosamt sätt? Jag vill så gärna veta vart du står i det hela, för jag står fast fullkomligt utan att kunna röra mig en millimeter...

 Det är väldigt stora ord, jag vet, men jag älskar dig! Utan vett, utan sans, men så är det. Och jag saknar dig. Skulle jag få minsta lilla vink ifrån dig, så är jag din så länge som du vill ha mig...

I didn't leave you cause I was all through
Oh I was overwhelmed and frankly scared as hell
Because I really fell for you

Jag tror inte att jag någonsin haft ett så bra valborg som i år. Började med att åka till Motala för en fika med min kära vän My och hennes lilla son. Hade inte träffat henne på nästan två år, under den tiden har hon hunnit skaffa karl, gift sig och skaffa bebis. Vi konstaterade att vi är gamla både en och två gånger.

 Åkte tillbaka hem till Linköping, där det blev grillning, brännboll, trevligt sällskap och en och annan tequila hos Annie och Micke. Mötte upp A efteråt, helt störd (underbar!) natt...

 Det är så konstigt hur den karln får mig att känna mig som 15 igen! Hur vi kan stå mitt i gatan och kyssas utan en tanke på att det faktiskt finns folk runt omkring oss. Vi hamnade iallafall på en kulle, mitt i Linköping med hus 30 meter till höger och med huvudleden några meter till vänster. Men vad gör det när man får vara tillsammans?

 Råkade ha lite sex, vilket inte var jättesmart så här med facit i hand (det finns ju trots allt tervligare saker än urinvägsinfektioner). Men efteråt, sån mysig karl jag fått tag i där alltså! Låg med sitt huvud mot min mage och sjöng för mig. Haha, han är så söt...

 Var hemma hos honom i tisdags med, så fick träffa hans 'son' Håkan, en tio månaders mops. Söta pojkar de där två.

 I´m a lucky, lucky gal!

Han är ju helt jäkla underbar!

 Så konstigt, när man tror att man kommit längst ner i en nedgående spiral och hjärtat brustit tusen gånger det senaste året så hittar man en karl som den där... Som är allt man bara kunde drömma om, och mer ändå.

"Jag är ju din."

I en tv-reklam för apoteket så säger de att man kan komma för ett privat magsamtal. Får man prata med en buktalare då? 

Jag glömde bort vilken dag det är idag, och jag har faktiskt dåligt samvete. Nio år sedan mormor gick vidare och det känns så konstigt, konstigt att hon inte är här och konstigt att det redan gått så lång tid. Det är väl bara ett bevis på att livet går vidare trots det kan kännas som att man går i sirap.

 Usch, det finns så mycket i mitt liv nu som gör att jag känner att jag verkligen skulle behöva dig här, men jag hoppas att du har det bra var du än befinner dig. Du är väl i en trädgård och påtar någonstans, haha.